Grundlagen kräver att Sveriges regering hämtar in synpunkter från berörda instanser (tex myndigheter, kommuner, intresseorganisationer) innan den fattar beslut. Det är det som sker när man hör på nyheterna att ett förslag är ute på remiss.

Remissvaren som kommer in är tänkta att ge nya perspektiv till utredningen eller förslaget, och skrivs med stor möda och omsorg av sakkunniga experter över hela Sverige. Det brukar helt enkelt ofta stå bra och viktiga saker i dem. Och även om de är på kanslisvenska så går det ofta att läsa av tonen. Testa tex att läsa Uppsala Universitets remissvar om kulturkanon (jag länkar) eller någon av Oisín Cantwells krönikor i Aftonbladet.

Bland de tyngsta remissinstanserna hittas de myndigheter som typ finns till för att hålla koll på vår regering och på andra myndigheter. Såna som Lagrådet (en myndighet som i allt väsentligt består av justitieråd från Högsta domstolen), Diskrimineringsombudsmannen, Justitiekanslern och Svea Hovrätt. Alla dessa sa nej till visitationszoner i sina remissvar. Regeringen körde på ändå.

Under processen med lagförslaget om fängelse för 13-åringar var det 126 organisationer och myndigheter som fick tycka till – över 100 var kritiska eller helt avfärdande. Regeringen körde på ändå.

Lagrådet har också kritiserat att Polisen numera i princip får avlyssna vem man vill (hemliga tvångsmedel). Det struntar regeringen i. Och så här fortsätter det, i allt från skogsbruk och järnväg till invandring och sjukskrivningar.

Vi har en regering som under SDs tumme struntar i sina remissinstanser och i Lagrådet. Det är en farlig utveckling, när politiker driver igenom sin politik mot den samlade expertisens bättre vetande. Politiker ska bestämma över så lite som möjligt för att kunna styra bra och vi behöver stärka Lagrådets och remissinstansernas inflytande över den politiska beslutsprocessen.