Beredskap är trendigt just nu. Bohlin har varnat för krig och MSBs namn och uppdrag ses över. Men för mig har beredskap tre dimensioner: militär, infrastruktur och samhällsgemenskap. Vi tar en i taget.

Militärt
Här görs stora investeringar nu, men befäl ute på förbanden larmar om en stelbent struktur i Försvarsmakten och på FMV som gör sitt bästa för att göra saker rätt, snarare än att göra rätt saker. Det här måste förändras, och här har Pål Jonson ett arbete kvar.

Infrastruktur
Stormen Johannes har slagit Dalarna hårt, men med är inte första gången det senaste året som Sverige drabbas av extremväder. Minns regnen som satte väg och järnväg ur spel i Västernorrland tex.

Vi har kroniskt underinvesterat i infrastruktur i decennier. Varje regering har gjort det i hopp om att det blir nästa regerings problem. Den här regeringen har dessutom lagt alla ägg i kärnkraftskorgen och valt att hålla kvar oss i fossilberoendet – två saker som knappast ökar vår beredskap.

Ett elektrifierat samhälle som producerar sin egen el decentraliserat (på många håll och nära förbrukningen) har helt enkelt högre motståndskraft än ett som behöver förlita sig på skuggfartyg i Nynäshamns hamn.

Samhällsgemenskap
Ett civilsamhälle med hög grad av tillit som håller ihop och snabbt kan agera är en nyckel för att det ska fungera i kris, och krig. Ett civilsamhälle byggt av människor som är stolta över vårt land och beredda att kämpa för att försvara det likaså.

Då blir det beklämmande med en civilförsvarsminister som sitter i Riks (SDs propagandakanal) och Epoch Times (där han intervjuades av Jan Blomgren från Frihetsnytt) och lånar ut sig till aktörer som vill försvaga tilliten, humanismen och kämpaglöden.

Selektiv beredskap, kanske man kan kalla det vi ser från regeringen. Jag tycker vi kan bättre.